Min egna skepsis

Politiskt är jag liberal. Jag brukar tycka att det är ett såväl behändigt som rättvist epitet på mina ställningstaganden där min grundföreställning utgörs av den grundläggande idén om alla människors lika och okränkbara värde, jämte idén om att människor innehar en otrolig potential att nå sina drömmar och att detta bäst görs med så lite lagstiftning som möjligt.

Jag tror att det är sunt att ifrågasätta och känna en skepsis mot auktoriteter, oavsett om dessa är en stat eller en annan typ av överhet. Jag tror att det är bra för mig som person att vara kritisk och inte som per automatik rätta in mig  i led, oavsett om det gäller en lokal idrottsförening, staten eller normer. Jag tror att det är bra för samhällen när idéer och eventuella beslut har föregåtts av många varv av ifrågasättanden och reflektioner.

I Sverige finns det - idag, 2013 - fler börsbolags-VD:ar som heter Johan, än vad det finns börsbolags-VD:ar som är kvinnor. Johan är med all sannolikhet kompetent, men var hamnar de kompetenta VD-potentiella kvinnorna? De finns ju, men får bevisligen inte uppdragen. Om mitt CV skulle råka äta upp de två sista bokstäverna av mitt förnamn, skulle då mina möjligheter att bli VD öka?

Varför söker sig vidare så ofta en stor andel kvinnor till yrken där löneutvecklingen är dålig, varför arbetar vidare så ofta en stor andel kvinnor enbart deltid, varför nöjer sig vidare så ofta en stor andel kvinnor med att inte bli chefer? På individnivå lägger jag mig inte i dina beslut - men när det är en trend, något som lätt går att generalisera kring, vad är det då? Det är självfallet inte, som en del så bisarrt vill hävda, en skillnad i mäns och kvinnors kapacitet till att arbeta. Men vad är det då?

Det bevisligen något som gör det svårare för kvinnor än män att nå sina drömmar - det är inte kompatibelt med ett liberalt samhälle. Det är ett tydligt och ordentligt problem. Det verkar finnas vissa normer såväl som institutionaliserade strukturer som gör att fler kvinnor jobbar deltid i yrken de tjänar mindre på, än vad kategorin män gör. Måhända att denna problematik inte i främsta hand finns stipulerad i lagboken - men det är likväl ett faktiskt problem att alla människor inte har samma grundläggande möjligheter - på grund av en banal grupptillhörighet.

Men denna problematik kan sällan heller lösas med hjälp av lagboken.

Vi kan använda det illavarslande ordet "strukturer" för jag tror att jag svarar på de förväntningar jag har på mig. Jag har ofta svarat mot förväntningen "duktiga flickan". Från gamla lärare har jag mötts av förvåning när de hör att jag är engagerad i politik - det ska ju inte lilla söta du hålla på med - du kanske skulle bli sjuksköterska eller bibliotekarie? Det gör mig faktiskt smått äcklad. Det hade läraren aldrig någonsin sagt till en Johan.

Om du går in i en butik där det jobbar fem kvinnor och en man - varför tror du automatiskt att det är mannen som är chef? Jag tror att det är sunt med skepsis - även mot beteenden, såsom mitt eget.

Kvotering är ingen lösning, men bara för att man förnekar ett förslag till lösning, betyder det inte att man inte erkänner problemet. En politiker bör inte ha makt över hur ett privat bolags styrelse ser ut, men vi kan alla reagera på hur styrelser ser ut - och känna skepsis.

Jag vill och ska aldrig - aldrig - behöva tro att jag inte har fått ett arbete eller uppdrag på grund av att jag är kvinna. Och jag vill jag aldrig - aldrig - behöva tro att jag har fått ett arbete eller uppdrag på grund av att jag är kvinna.

Internationella kvinnodagen - även år 2013

Det är lätt att hävda att Sverige är jämställt för att lagen är jämställd - och därmed lämna vidare kontext och normer utanför diskussioner. Och jag erkänner att jag ibland har lite svårt att förstå varför det under dagens datum står "internationella kvinnodagen" - varför en sådan könsseparation att vi ska ha olika dagar? Men det finns ju skillnader - varför behandlas människor olika utefter deras olika grupptillhörighet?

Margaretha, min mormor, föddes en vårdag år 1917 - bondfamilj, landsbygd, stor syskonskara - ni kan det där.

Min mormor tyckte om skolan - så mycket att hon försökte börja den några år innan hon faktiskt fick börja densamma genom att följa med en av sina storebröder till skolan varje morgon. Omma, som jag kallar min mormor, tyckte om att räkna, tyckte om att sparka boll och lekte mest med killarna när hon fick chansen. Omma var en pojkflickorna - hon var en av de där tjejerna med stora armmuskler.

Min mormor hade få mellanlägen, hon antingen älskade eller hatade. Jag vet få som kan ha så stark vilja som min Omma hade - som hon ville, skulle det bli. Och ja, så blev det också ofta. 

Margaretha var med i Lottakåren under kriget och hon kunde höra skillnad på varenda flygplan som flög över henne.

Min mormor arbetade hårt, gjorde karriär och jobbade som chef runtom i landet. Omma förblev ogift rätt länge, men efter ett tag lyckades min morfar till slut fånga hennes uppmärksamhet och när Omma var 42 år gammal år 1959 födde hon sin dotter, min mamma tillika andra stora förebild.

Omma fortsatte jobba hårt och fortsatte vara karriärskvinna under tiden som John, hennes man, var hemma.

Och att Ommas livsval ifrågasattes, och faktiskt än idag ifrågasätts, av en så oväsentlig anledning som hennes kön, är anledningen till att denna dag faktiskt behövs. Även i Sverige.